Hemma

Hemma igen. På skakiga ben och med mycket ångest kom jag hem efter en veckas inlåsning. 
Först sattes det in en medicin: Lamotrigin. Började trappa upp den, men bestämde mig under utskrivningssamtalet för att jag inte tänker ta fler. Vill ju hålla mig medicinfri så långt det går. Visst... Stesolid, theralen och immovane tar jag ju. Men det är ju vid behovstabletter. 

Skulle ångesten och deppen hålla i sig är jag inne på att pröva en omgång ECT. Har gjort en omgång på 10 behandlingar för ca 2 år sedan. Men då åt jag samtidigt hundrafurton mediciner, så jag vet liksom inte alls om det hjälpte eller stjälpte. Känns som om biverkningarna av alla mediciner är värre än depressionen i sig ibland.


Ingen som bryr sig

Så tråkigt. Bara ett bevis på att jag inte har några "riktiga" vänner. Trodde mina kollegor var riktiga vänner. En liten liten arbetsplats, där vi står varandra ganska nära. Man kommer varandra nära när man umgås mycket, ofta och är få.

Chefen är informerad om min sjukdom. Kollegorna vet. Särkilt med tanke på att jag skulle ha jobbat med tre av mina "närmaste". Men ingen... - ingen - har hört av sig. Jag vet att alla har fullt upp med sina egna liv. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ensam. 
Ett litet sms. Det kostar knappt något och tar Max 30 sekunder.....

Kanske jag är känslig. Men jag känner mig så ledsen och ensam. Sitter på en avdelning med folk runt mig hela dagen och ändå känner jag mig så ensam...

Inlåst

Tio min samtal m läkaren, sen bestämde han att jag skulle läggas in. Så nu ligger jag här, på landstingets fina lakan och försöker öveleva. Tanken på att jag sviker barnen är fruktansvärd. Och ångesten äter upp mig innefrån. Men som min fru sa; barnen överlever det faktum att jag är borta ett tag och kan komma tillbaka. Skulle jag försvinna för alltid går det inte att reparera skadan som barnen drabbas av.
Försöker tänka just så. Även om det är svårt just nu.