På banan

Feberfri äntligen! 
Jobbade några timma idag. Sittavidskrivbordetjobb. Fick dessutom ny dator och innan den var installerad hade all tid gått och jag fick stressa arslet av mig för att få gjort det jag var tvungen att fixa.
Idag åker barnen till sin pappa. Kommer bli tomt. Och skönt (det där förbjudna, skammliga, som man inte får säga)
Frun jobbar helg, så jag skall bara njuta av ensamheten -äntligen! 

Men innan det blir helg drar jag till stallet för ett ridpass ikväll. Är inte helt frisk, men det orkar jag inte bry mig om. Har alldeles för mycket ångest rivandes i kroppen för att låta bli att åka till hästarna. 
Två val... Massa stesolid och theralen eller stallet. -Just nu ett enkelt val. Funkar det inte med hästarna som ångestlindring finns ju pillrena kvar hemma och väntar.


Farmor

Igår dog min farmor.
Fick reda på det genom Facebook. Gick in där vid 22 tiden på kvällen. De hade min kusin lagt ut en bild med en text fyra timmar tidigare. Dvs vid 18 tiden.... 
Min far (som jag visserligen har minimal kontakt med, snudd på obefintlig, men några ggr/år) har alltså inte lyckats förmå sig att ringa mig eller min syster för att berätta. Vi var tvungna att få reda på detta via Facebook. Känns inte bra!
Känner att jag har sorg som tränger sig på, men ilskan över min pappas beteende står ivägen.
Skickade ett meddelande till honom på Facebook efter att jag sett min kusins statusuppdatering och frågade om det stämde. -Då ringde han. 
Ojoj.... Han hade ju suttit i bilen hela dagen. Det hade varit så mycket. Osv osv. Han var trött. Så han tänkte ringa oss under morgondagen (idag) .
Men så gör man väl inte!? Farmor fick en massiv hjärtinfarkt i tisdags. Då åkte han till henne för att hinna ta farväl. Hon låg i ca 24 h innan hon somnade in. 
Någon gång under denna tid tycker jag väl att han borde kunnat höra av sig. 
Bara ett ytterligare bevis på att jag inte vill ha med honom att göra över huvud taget! 

Ändå saknar jag en pappa. Missförstå mig inte... Jag saknar inte pappa. Men att ha en pappa. 
Jag har aldrig haft en pappa som brytt sig. Han har bara varit elak hela min uppväxt. Slagits, hotat och gjort annat jag inte orkar skriva om här. 
Vill inte ha med honom att göra längre. Men mitt lilla jag sörjer ändå det faktum att jag inte har eller har haft en pappa.


Vila i frid farmor 💖

Frost

Febern ger sig inte. Fy. Det var länge sedan jag mådde såhär dåligt. Med det är bara att pilla i sig alvedon, piggmössan, le och ställa sig upp. För barn och hundar kräver omsorg. Att jag ligger med influensa spelar ingen roll.
Den lilla kraft jag lyckas uppbåda ger jag åt barnen och hundarna. Sen är det slut. Min fru tror att jag är sur på henne. Men så är hon expert på att ta åt sig allt personligt. I morse bara drog hon. Typ en timme tidigare än hon behövde. Igår gick hon bara och la sig helt plötsligt. -vi brukar alltid ligga och slöa i soffan tills det är läggdags. Men inte igår, då bara försvann hon plötsligt.
Ärligt... Jag orkar inte bry mig. Jag har fullt upp med att hålla mig själv på benen. Att ha ett tredje barn som dessutom är vuxet pallar jag bara inte längre. 
Fantiserar om att hitta en egen lägenhet.... Vet att det är mina drastiska, spontana, ej genomtänkta del av mig som skriker. Snart har det säkert lugnat sig. 
Men just nu skriker ångesten i mig. Tyvärr har jag inte ens tillgång till mina mediciner. Dom har hon ansvar för. Känns fördjävligt. Och den kontrollen vägrar hon släppa. För kontroll, -det gillar hon. Att det får mig att känna mig som ett barn i beroendeställning till en vuxen, det njuter hon nog bara av...

Vill bara slippa allt just nu, trycka i mig en hel burk stesolid. Skölja ned med några glas sprit. Sen få paus från allt. Paus från livet.
Men så får man inte göra när man har barn. Då har man ett ansvar ... Ett ansvar som svider jäkligt mycket just nu.