Ensam är stark

Att vara i en grupp med vuxna människor tär verkligen på en. Ibland undrar jag vad det är som händer. Vuxna människor som beter sig som en skock förvirrade får. Helt otroligt!! Jag blir galen. Tappar dom allt eget ansvar bara för att dom befinner sig på gruppresa?! I början blev jag provocerand. Nu väljer jag att gå en bit ifrån. Stå för mig själv och se till att jag har koll på vart jag är och vart jag skall. Jag vill inte vara beroende av att andra ser till att jag kommer dit jag skall. Tog mig till Harlem idag. Där går man inte gärna ensam som vit kvinna. Men det klarade jag galant! Valde att ta en annan väg när de andra förvirrat stressade iväg till lunchrestaurang. Mitt val blev perfekt! Lugnt, gott och stärkande för självkänslan! 
Kvällen spenderade jag med tre ifrån gruppen runt Brodway. När de andra gick på musikal strosade jag ensam runt Thimes Square. Eller ensam är väl att ta i... Det var typ 4 miljoner andra där. Men dom var främlingar, så jag kunde slappna av. Tog mig sedan ensam hem (lördagkväll i tunnelbanesystemet i New York). Gick galant! Lite läskigt sista 500 meterna till hotellet eftersom det ligger i ett rätt så ruffigt område. 
Känner mig stark! Och stolt! Jag klarar mig i världen! Tillockmed i den galna staden New York! 



Imorgon skall jag sjunga i en kyrka i Harlem. Kyrkan rymmer "bara" 1600 pers. Därför dubblar dom gudstjänsterna. Ändå ringlar kön lååååång för att komma in. Och där skall lilla svenska jag sjunga! Wish me luck!