Terapeut - livlina?
Idag berättade hon att vi inte kommer att kunna ses förrens kanske tidigast i april. Hon har bröstcancer. Hon skall opereras nästa vecka.
Allt rämnade. Marken försvann under mina fötter.
Egoisten-mitt lilla barn-skriker: HUR KAN DU!!?? Du kan ju inte lämna mig nu!!!! När jag behöver ditt stöd hela tiden.
Min andra, vuxna del, blir bedrövad, ångestfylld av oro! Cancer...!!?? Hur mår du!? Vad händer!? INTE DU AV ALLA MÄNNISKOR!!
Livet är bra konstigt. Stod nyss på en perrong och prövade mig fram vart jag skulle stå, hur det skulle kännas, att försvinna från jorden. Längtan efter den eviga vilan.
Samtidigt blir jag så arg och ledsen... Varför skall hon ha cancer!? Hon måste ju finnas... Alltid!
Hon får inte dö....! -men det får jag?
Får inte ihop logiken. Är i chock tror jag.
Sitter på ett fik och försöker samla mig inför hemresan. Vill inte åka hem. Vill rymma. Men vart?! Jag själv kommer ju alltid att finnas med. Jag kan ju inte rymma från mig själv?
:(