Frost

Febern ger sig inte. Fy. Det var länge sedan jag mådde såhär dåligt. Med det är bara att pilla i sig alvedon, piggmössan, le och ställa sig upp. För barn och hundar kräver omsorg. Att jag ligger med influensa spelar ingen roll.
Den lilla kraft jag lyckas uppbåda ger jag åt barnen och hundarna. Sen är det slut. Min fru tror att jag är sur på henne. Men så är hon expert på att ta åt sig allt personligt. I morse bara drog hon. Typ en timme tidigare än hon behövde. Igår gick hon bara och la sig helt plötsligt. -vi brukar alltid ligga och slöa i soffan tills det är läggdags. Men inte igår, då bara försvann hon plötsligt.
Ärligt... Jag orkar inte bry mig. Jag har fullt upp med att hålla mig själv på benen. Att ha ett tredje barn som dessutom är vuxet pallar jag bara inte längre. 
Fantiserar om att hitta en egen lägenhet.... Vet att det är mina drastiska, spontana, ej genomtänkta del av mig som skriker. Snart har det säkert lugnat sig. 
Men just nu skriker ångesten i mig. Tyvärr har jag inte ens tillgång till mina mediciner. Dom har hon ansvar för. Känns fördjävligt. Och den kontrollen vägrar hon släppa. För kontroll, -det gillar hon. Att det får mig att känna mig som ett barn i beroendeställning till en vuxen, det njuter hon nog bara av...

Vill bara slippa allt just nu, trycka i mig en hel burk stesolid. Skölja ned med några glas sprit. Sen få paus från allt. Paus från livet.
Men så får man inte göra när man har barn. Då har man ett ansvar ... Ett ansvar som svider jäkligt mycket just nu.

Kommentarer:

1 Maria:

Det låter inte alls bra att du känner dig i underläge till din partner, ni borde vara två jämställda vuxna. Ta hand om dig nu då du är sjuk. Kram

2 Christian Brandin:

Den där känslan är inte alls skön, hoppas det bara är det bipolära i dig! Du förstår hur jag menar <3

Svar: Ja. Det är nog någon av mina bokstäver som pratar. Försöker tänka förnuftigt. Jag får inte ha ansvar för mina med pga för många intoxer. Så jag fattar ju. MEN det är ändå sjukt frustrerande....
Mittiettliv

Kommentera här: