Att vara mitt i livet, men ändå inte vara här. Att vilja vara någon annan när man egentligen aldrig kan bli något man inte är. Drömmar, fantasier och en viktig resa ner i storlek.
Tvåbarnsmamma, fru, matte till två små lurv, bipolär, depressiv och borderline är några av mina titlar.
Nu väntar jag bara på sjukresebussens avresetid. Barnen är pussade på och hundarna är gosade med. Frun har tagit avsked och nu är det dags att bli inlåst igen. Ångesten på Max! Skall på "planerad inläggning" för att ta bort alla mina mediciner. Får se hur det går... Kanske måste dom sätta in någon ny sen, men det känns skönt att få börja om på ett nytt rent blad. Har mosat i mig en massa olika piller i alla dess former i ca 6 år och ändå hittar vi inget som hjälper. Kanske blir det bäst utan? Eller så får vi möjlighet att börja om från början? Hursom... Räknar med ett par veckor av ångest och svåra utsättningssymtom. Men jag hoppas det är värt lidandet. Lider gör jag ju nu också. Kan ju knappast bli värre?
