Ingen som bryr sig

Så tråkigt. Bara ett bevis på att jag inte har några "riktiga" vänner. Trodde mina kollegor var riktiga vänner. En liten liten arbetsplats, där vi står varandra ganska nära. Man kommer varandra nära när man umgås mycket, ofta och är få.

Chefen är informerad om min sjukdom. Kollegorna vet. Särkilt med tanke på att jag skulle ha jobbat med tre av mina "närmaste". Men ingen... - ingen - har hört av sig. Jag vet att alla har fullt upp med sina egna liv. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ensam. 
Ett litet sms. Det kostar knappt något och tar Max 30 sekunder.....

Kanske jag är känslig. Men jag känner mig så ledsen och ensam. Sitter på en avdelning med folk runt mig hela dagen och ändå känner jag mig så ensam...

Kommentarer:

1 Maria:

Jag förstår dig, är i liknande situation. Du får skicka ett sms och fråga om de glömt dig, även fast det kan va jobbigt så kanske det får dem att öppna ögonen...

Svar: ☺️ det tror jag inte att jag vågar...
Mittiettliv

2 Allt oviktigt:

Kan det vara så illa att de inte vet vad de ska säga och därför tror att det är bättre att de inte hör av sig? Gissar givetvis bara men en del verkar bli väldigt rädda när det gäller psykisk ohälsa och uppför sig som om det är smittsamt.

Svar: Ja, inte vet jag. Kanske är dom rädda för vad dom skall säga. Eller så är dom helt enkelt trötta på mig som med jämna mellanrum blir så sjuk att jag hamnar inlåst.
Mittiettliv

3 Emma:

Stora kramar, vet hur det känns :(

Kommentera här: