Skriver igen...

Ja, nu har jag inte skrivit på lääääänge. Har helt enkelt inte orkat. Har mått så himla dåligt på sistone och igår kände jag att jag var på bristningsgränsen. Höll på att bryta ihop bär jag gick i skogen med hundarna. Ville bara avsluta lidandet där och då, men insåg att barnen var hemma ensamma och väntade på att jag skulle komma tillbaka från min "korta sväng med hundarna". Tänk om jag inte kommit hem igen. Vad hade hänt med barnen då? Hade dom lugnt tittat vidare på tv? Spelat på sin padda? Eller hade dom börjat undra? Hade dom blivit oroliga? -antagligen. Det är det sista jag vill utsätta mina barn för. Hade jag inte dom skulle jag inte vara i livet längre. Jag kämpar och kämpar. Avverkar en dag efter en annan. Konstant ångest. Fruktansvärd ångest. Försöker klistra på ett leende "allt är bara bra". 
Min fru är orolig, min terapeut är orolig. Öppenvården bryr sig inte. Efter att ha försökt ringa i tre dagar utan att komma fram skickade både min terapeut och min fru varsit mail till mottagningen. Sen ringde jag akuten och hävde ur mig min frustration över att aldrig få kontakt med någon läkare. Sa att jag hellre hängde mig än åkte till akuten. -då agerade den fina sköterskan -då fick jag en tid hos läkaren. Så imorgon skall jag dit kl 9.00. Hoppas på att få hjälp. Jag vet att det är ett ytterst tunt halmstrå. Vad kan läkaren göra? Mediciner? Det enda jag vet med säkerhet är att jag orkar inte länge till. Ska livet vara såhär kan det lika gärna få vara. Då klarar sig världen så mycket bättre utan mig.

Sist jag skrev ett inlägg (typ 100 år sedan) hade jag en sk frågestund. Jag fick några frågor, men orkar inte svara just nu. Idag behövde jag få skriva rakt ut från hjärtat hur det känns. Släppa lite på alla känslor och tankar. Snart, om mitt mående vänder, då skall jag sätta mig ner och svara ordentligt på frågorna.

Just idag skall jag bara överleva. 


Kommentarer:

1 Maria:

Vad bra att du har dina barn. En bra motivation till att fortsätta leva så att du tar dig igenom denna svåra tid tills livet blir lätt att leva igen. Vi måste hoppas på att den tiden kommer. Kram från en annan i svår tid.

Svar: Kram tillbaka! Hoppas vi kommer ut på andra sidan snart.
Mittiettliv

2 Psykiskt kaos:

Det är bara ta timme för timme, minut för minut.. Önskar att läkaren kommer hjälpa dig på ett eller annat sätt imorgon. Du får ta hand om dig.

Svar: Tack. Jag håller tummarna att han skall kunna hjälpa. Förväntningarna är dock inte så höga ... 😞
Mittiettliv

3 Allt oviktigt:

Glad att du uppdaterar så att man vet att du lever.
Har du möjlighet att åka iväg till någon vän/släktingar och bara låta någon ta hand om dig några dagar? Nu kanske det inte alls hjälper men en paus från alla måsten och dåligt samvete för måendet kan kanske vara bra

Svar: Jag vet inte hur jag ska göra. Pratade iallafall med min chef idag (jobbar 50%) och hon var så fin och förstående. Tar bara en minut i taget just nu. Snart sova och imorgon läkaren och sen terapeuten. Hoppas på att bli sjukskriven. För jag pallar verkligen inte att jobba så som det är nu. -är musiker och att spela med stesolid i kroppen är ingen höjdare 😁
Mittiettliv

Kommentera här: